Förslag för bildandet af ett Befälhafvareförbund för dem som trafikera Kanalen och Wenern.
Kunna icke vi ehuruväl att vi förut har en Befälhafvareförening sammansluta afs till ett förbund för att diskutera, våra egna förhållanden då de äro, så vidt skiljda från dem som trafikera saltsjön?
Undertecknad får därför uppmana alla som härtill äro hågade, att samlas å St Eriks Källare vid Lilla Bommen nästa Lördagsafton kl 6 för att diskutera om stadgar och på hvad sätt förbundet bäst kan arbeta för vårat gemensamma bästa, de som häri vilja deltaga torde här nedan nedteckna sina namn.
Göteborg den 6 februari 1888
Axel Johansson
Torsdagen den 15 mars 1888 samlas, på S:t Eriks Källare på Torggatan i Göteborg, sexton kanalskeppare för sammanträde. Noga räknat är det en navigationsskollärare, tretton ångfartygsbefälhavare och två styrmän. Syftet med sammanträdet är för att bilda ett förbund för de Befälhavare som trafikerar kanalen och Vänern. Man har samlats vid några tillfällen tidigare då man formulerat stadgar för sitt Sällskap men uppslutningen har inte varit tillräckligt stor för att kunna bilda en styrelse. De närvarande denna kväll, den fjärde i ordningen, har nog alla känslan av att Sällskapet redan existerar fastän det ännu inte har någon styrelse eller har fått sitt slutgiltiga namn. Man valde först namnet ”Kanalens och Wenerns Befälhafvareförbund” men ändrade det redan efter en vecka till ”Kanalens Befälhafvareförbund”. Denna kväll väljs emellertid en styrelse, Sällskapets första. Navigationsskollärare kapten C J Carlsson väljs på förslag från Axel Johansson till ordförande, Johansson själv blir i stället vice ordförande. Övriga ledamöter blir John Säwström, C B Clase, E Ericsson, L P Svensson samt Gustaf Lundgren.
Kanalflottans Ångfartygs-Befälhafvare Sällskap har därmed bildats och en 135 årig historia tar sin början.
Mot slutet av 1800-talet rådde det fraktkrig på Trollhätte och Göta kanaler, kanalsjöfarten hotades av ett sammanbrott både vad det gällde ekonomi och anseende. Den osunda konkurrensen mellan redarna, vilka ofta var identiska med skepparna, gjorde att fraktpriserna låg i botten och man drog sig inte för lögner och förtal i syfte att komma åt laster. Genom sin blotta förekomst åstadkom Sällskapet en sundare ordning i kanalfarten vilken varit en huvudfråga för det nybildade Sällskapet då det i den första paragrafen av den första versionen av stadgarna talades om ”att åstadkomma en närmare sammanslutning emellan Kanalflottans Ångfartygsbefälhafvare samt söka hämma den stora konkurrens som på senare tid blivit emellan befälhafvarene”.
Att paragrafen talade om konkurrens mellan befälhavarna och inte mellan redarna var ingen tillfällighet, det var nämligen oftast skepparna själva som fick ragga laster. Sammanslutningen av kanalskepparna i Sällskapet medförde att den osunda konkurrensen upphörde och formuleringen gällande denna kunde snart lyftas bort ur stadgarna. Sällskapet hade således nått sitt första stora mål och man kan fråga sig hur det blivit om inte Sällskapet hade kommit till stånd – var det bildandet av Kanalflottans Ångfartygs-Befälhafvare Sällskap som hindrade kanalsjöfarten från att konkurrera ihjäl sig själv?
Kanalflottans Ångfartygsbefälhafvaresällskap och dess skrivelser var flitigt förekommande hos myndigheterna under sina första årtionden efter bildandet – det var synpunkter på taxor, förtursrätter, utprickningar, fyrar, reglementen, kajer, muddring, signaler, farleder, vågbrytare, klarering, säkerhetsåtgärder och så vidare. Den första skrivelsen gällde ”avskaffande av hamnumgälder för fartyg, som lasta fotogen utom hamnområdet” och den daterades den 26 april 1888, endast fem veckor efter att Sällskapets bildats. En fråga som återkom år efter år under Sällskapets tidiga historia är den om kravet på lagstiftning om förbud mot mosor. Mosor kallades de stora timmerflottar som bogserades över Vänern och nedför Göta Älv, dessa utgjorde hinder och en fara för kanaltrafiken, något som myndigheterna hade svårt att inse och det tog mer än 15 år innan en det kom en lag som reglerade mosflottningen.
En annan fråga var den som gällde förtursrätten vid slussarna. Förtursrätten hade dittills endast beviljats för ångare framför segelfartyg vid slussarna, Sällskapet krävde nu att passagerarångare skulle ha förtur gentemot alla frakt- och bogserångare då man tidigt insåg vilken betydelse den begynnande turisttrafiken skulle komma att få vilket däremot myndigheterna inte gjorde. Denna fråga löstes dock relativt snabbt då man tog till en extraordinär åtgärd och sände en delegation till Stockholm för att tala med Kung Oscar II, som till Kanalflottans belåtenhet medverkade till frågans lösning. Generalkonsul Ludvig Philip som var den som ledde delegationen hos kungen blev senare kallad till Sällskapets förste hedersledamot. Det hände även att Sällskapet påtalade brister och behov även utanför kanalen, det var t ex Kanalflottan som fick Kungl. Lotsstyrelsen att sätta upp en fyr på Skalkorgarna utanför Göteborgs hamn. Kanalflottan blev med tiden en tung remissinstans för ärenden rörande seglationen på kanalen och de stora sjöarna mellan Västerhav och Östersjö och många gånger fick man utse medlemmar att ingå i kommittéer och utredningar vars kunskaper och gärningar bidrog till att ärendena rörande bristerna på kanalen med tiden blev färre. Kanalflottans Ångfartygs-Befälhafvare Sällskap hade därmed lyckats uppnå sitt syfte.